En skrivapp för den som vill skriva men inte får det gjort.
Jag är utvecklare till yrket. Det har jag varit i över tjugo år. Men jag har också varit skribent, av och till, så länge jag kan minnas. Den sortens skribent som har halvfärdiga essäer i mappar, idéer i anteckningsböcker, känslan av att ”jag borde skriva mer” som aldrig riktigt blir till mer skrivande.
För några år sedan la jag märke till något specifikt. Jag öppnade Scrivener, såg pärmen, korktavlan, inspektören, projektstrukturen, och stängde det. Jag förnyade Ulysses ett år till och skrev knappt något i det. Jag öppnade ett Google-dokument och kände ingenting. Markören som blinkade på en platt vit yta ungefär lika inbjudande som ett kalkylark.
Verktygen var utmärkta. De var inte problemet. Problemet var att varje gång jag satte mig för att skriva bad gränssnittet mig att göra något annat än att skriva. Planera en struktur. Välja en mapp. Skapa ett projekt. Välja mellan femton formateringsalternativ. Bestämma var det här stycket ”hörde hemma”.
Och de dagar då jag tog mig förbi det, när jag faktiskt började skriva, drog något annat ut mig inom några minuter. En notis. En röd stavningsmarkering. En plötslig lust att justera marginalerna. Markören som blinkade på en steril yta och bröt förtrollningen varje gång blicken landade på den.
Jag ville ha en sida som inte krävde något av mig annat än att jag skrev på den. Och som höll kvar mig där, när jag väl kommit igång.
Så jag byggde en.
Vad Reverie är
Reverie är en skrivapp där sidan känns levande. Markören glöder mjukt. Skrollningen lägger sig till ro med tyngd. Formateringen animeras på plats. Sidan värms upp när du är i flow och svalnar när du pausar, allt under tröskeln för medveten uppmärksamhet. Du lägger inte märke till de här sakerna direkt. Du märker att det är annorlunda att skriva i Reverie än att skriva i något annat.
Det du skriver är det du ser. En rubrik ser ut som en rubrik. Fetstil ser ut som fetstil. Det finns inga asterisker, inga brädgårdar, ingen syntax att lära sig eller dölja. Bara text, återgiven som text.
Ditt skrivande sparas som Markdown, det vanligaste formatet i skrivverktyg i dag. Öppna dina filer i vilken annan app som helst, på vilken annan maskin som helst, om tjugo år. De är dina. Det finns ingen databas, inget proprietärt format, inget molnkonto, ingen inlåsning.
Vad Reverie inte är
Det finns ingen pärm och ingen korktavla, ingen struktur du måste bygga innan du skriver. När arbetet blir längre sparar du dina filer i en mapp så behandlar Reverie dem som ett manus. Byt mellan dokument med en tangenttryckning. Ordräkningen summeras över allt. Ingen inställning, och inget på sidan utom dina ord.
Det är inte Ulysses. Ingen prenumeration. Betala en gång, äg det. Inget konto krävs.
Det är inte en Anteckningar-app. Det är byggt för kapitel och långa texter, inte listor och inköpspåminnelser.
Det har ingen AI. Inga plugins. Ingen temabutik. Inget samarbete.
Det är val, inte luckor. Varje ”nej” är något jag aktivt bestämde mig för att inte bygga.
Varför nu
Jag har fått saker att kännas rätt på skärmen ända sedan jag började släppa spel för tjugofem år sedan. Det mesta av det arbetet är osynligt: tyngden i en skrollning, hur ljuset ligger på en yta, klyftan mellan en animation som känns levande och en som känns som en teknikdemo. Spel lär dig att känsla är ingenjörskonst. Ingen kallar det så, men det är det.
Skrivappar har aldrig gjort det här arbetet. De ger dig en vit rektangel, en blinkande markör och inget annat. Reverie är vad som händer när man riktar den uppmärksamheten mot en sida.
Inga investerare, inga medgrundare, ingen styrgrupp för en roadmap. Ett hantverksprojekt som blev en produkt för att tillräckligt många tidiga läsare sa ”det här skulle jag betala för”.
Min satsning är att om fem minuter i Reverie får varje annan skrivapp att kännas död, så stannar skribenterna kvar. Sidan är produkten. Allt annat finns till för att kliva åt sidan.
Kommer snart
Reverie är inte klart än. När det är det, berättar jag det här och mejlar alla på listan på startsidan.
Skriver du, eller vill du skriva, så hoppas jag att det ger dig en sida värd att öppna.
— Mark